Varje nytt Stephen Malkmus-album är nämligen i första hand en nostalgitripp. Alltid ganska bra, men aldrig nyskapande. Han låter likadant, gitarrerna är lika lo-fi och det är alltid lika uppenbart att Malkmus skulle kunna skriva fantastiska treminuterspoplåtar, men att han faktiskt inte är det minsta intresserad av att göra det. Tråkigt? Aldrig för oss som älskade Pavement.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se