Så naturligtvis såg jag fram emot hans solodebut på svenska. Jag ville så gärna höra mer av det där avskalat desperata. Kanske hade jag för högt ställda förväntningar. För "Markusevangeliet" är inte alls lika bra som jag ville att den skulle vara.
Visst är han egensinnig, och visst finns det en stundtals brutal ärlighet i både hans röst och hans texter. Men det saknas en nivå. En lätthet. Det lyfter inte. Det blir lite för pladdrigt, lite för dagboksaktigt. Som om Markus Krunegård har rafsat ned lite grejer han tänker på och gjort ett litet beat och vips! Så hamnar det på skivan.
Jag vill att det ska vara som "den där låten med Säkert".
Något säger mig att Markus Krunegård kommer att vilja strypa folk som säger det inom loppet av fem år.
Kalle Dixelius/TT Spektra
kalle.dixelius@ttspektra.se