Egentligen är skillnaden inte särskilt stor när uppföljaren nu har kommit. De säger själva att de vuxit upp, accepterat åldrandet och gjort ett album om en mysig vuxentillvaro där kompisar gifter sig och får barn.
Okej, det är mer stråkar och blås och mindre gitarr. Ett par låtar handlar om sångaren och låtskrivaren Andreas Söderlunds flickvän. De mer långsamma spåren som ”Don’t say you’re sorry” må vara viktiga för medlemmarna själva men som lyssnare föredrar jag mer utåtagerande ”The poet” och ”Teenage love”. För den där nerven finns kvar och det är Niccokicks styrka.
Emma Ågrahn/TT Spektra
emma.agrahn@ttspektra.se