Britney Spears: Femme fatale

Det är lätt att glömma att Britney Spears släppte sin bästa platta "Blackout" mitt i sin mest kaosartade freak-period. Och det man diggar med Britney och det som fascinerar är ju att hon ständigt levererar och sätter upp ett fuck you-finger mitt i sina belackares ansikten. "Femme fatale" är ett bra Britney-album. Här finns tyvärr ingen "Toxic", "Piece of me" eller "Baby one more time", Brittans klart mest mästerliga låtar. Men Britney har gjort en mörk och lite knäpp dansplatta, som varken sneglar åt Katy Perrys glättiga bubbelgumspop eller Lady Gagas raka pophits.
Hennes röst är uppskruvad, mekanisk, sönderhackad och ibland till och med robotlik. Det blir sunkigt i låtar där man inte ens kan känna igen den karakteristiska grodlika stämman. Men egentligen spelar det kanske inte så stor roll. Britney är Britney, hennes styrka är inte att hon har en stor röst. Det har det aldrig varit.
Bäst är andra singeln "Till the world ends" som har en helt oemotståndlig eurodiscomelodi i refrängen och gulliga och småvridna "How I roll". Sämst är Will I Am:s skämsbidrag "Big fat bass", där Britney pratsjunger världens mest pinsamma text. Den handlar förresten om sex, precis som nästan alla andra låtar på "Femme fatale". Exakt som det ska vara alltså.
Carina Jönsson/
TT Spektra