Vad betyder kläder? Identitet, grupptillhörigheter.
Status, självkänsla, själviscensättning, rollspel.
Estetik, sinnlighet. Förförelse, förälskelse.
Minne, drömmar, misstag. Alla har vi kläder som är förknippade med något alldeles speciellt tillfälle, många av oss har kläder som vi köpte därför att de tycktes oss representera en människa vi drömde om att bli. En del av kläderna hänger oanvända i garderoben därför att vi aldrig blev den människan.
Om allt detta och framförallt om de relationer mellan människor som kläder skapar eller ingår i handlar de tio novellerna i Inger Edelfeldts nya bok.
I den allra första minns en kvinna i Edelfeldts egen ålder – hon är född 1956 – en episod från 1970. Som fantasibegåvad men försagd flicka får hon i nåder hänga med två klasskamrater ut till landet. De hittar en koffert med kläder och börjar klä ut sig, hon väljer hon en hellång bomullsklänning i gult, en färg som de andra två uppfattar som omöjlig, och genom att djärvt kombinera den med en grann indisk sidensjal - också den smaklös enligt kamraternas bestämda mening – förvandlas hon till hippie.
”Det var något som hade hänt: en transformation. Ljuden, dofterna och solvärmen kändes fullständigt annorlunda, och om jag nu, så långt senare, försöker förstå vad som hade förändrats, så var det som om allt med ens var välvilligt inställt.”
Men euforin spricker tvärt när en mans intresse för henne väcker de andras avund och de bestraffar henne.
Miljöerna varierar. En fattig chilenska med en tonårsson stjäl pengar för att kunna köpa en blå klänning hon blivit besatt av: "Det blå var sådant att det kunde kallas ’påfågelsblått’, men för henne låg det nära den rika, skimrande, texturerade blåhet man kunde finna hos de jättelika fjärilarna i latinamerikanska regnskogar.”
En alkoholiserad far uppnår en trevande kontakt med den fjortis-dotter han inte sett på flera år trots att hon är egendomligt utstyrd till docka.
En svart Stetson-hatt förvandlar en övergiven kvinna till erövrare.
Novellerna vrider och vänder på frågan vad utseendefixering betyder. I ”Allure” känner Martin som står i beråd att ingå äktenskap ett allt större avstånd till och irritation över sin sjuttioåriga mor som knappt har annat i tankarna än att hålla sig smal och förvissa sig om att ingen får se henne annat än omsorgsfullt sminkad. När han kommer för att låna hennes brudkrona åt sin fästmö klär hon på sig sin brudklänning för att visa att den fortfarande sitter perfekt och då tar han ett kort på henne som han visar henne och som utan att han säger något får henne att inse hur obarmhärtigt åren satt sina spår.
Colin i ”Den jävla bitchen” blir betagen av en ung kvinna han först ser i lackkorsett och hårdsminkad som en cyborg men blir avtänd när han ser hennes vardagsjag, medan Lina i samma novell sakligt konstaterar: ”Att ständigt fixa med sitt utseende är ju som att ha ett stort akvarium, man måste jämt hålla på med det, kanske på bekostnad av annat man hellre skulle ägna sin tid åt.”
Edelfeldt behärskar hantverket, hon är stilsäker, hon har en stark samtidskänsla, framförallt en känsla för den moderna vardagen som gör igenkänningsfaktorn hög. Men ett par av novellerna kan kännas för färdiga, för tillrättalagda. Allra bäst är hon i de noveller där hon gör det hon alltid varit bra på: att tränga under ytan, att utforska sina personers besattheter, deras motsägelsefullheter, deras inre mörker. Det är de som lever vidare i läsaren.