Att förlora. Mot döden. Och plötsligt stå där, maktlös, utan sin älskade. Sin nära. Uppsalaförfattaren Mia Öström, vet vad det innebär efter att ha förlorat sin bror i unga år. Och det märks. I sin nya ungdomsbok ”Vakuum” skildrar hon inkännande tonårstjejen Jonnas liv efter att det fruktansvärda inträffat. I sin dagbok, som hennes storebror Johan startat med texten ”Imorgon går jag in i evigheten”, fortsätter så Jonna skriva till sin bror:
”Du har varit borta ett år. Jag med.”
Med dessa få ord förstår man vidden av sorg, Jonnas belägenhet. Vakuumet som uppstått i bakvattnet av döden. Hennes rangliga steg, som om allt plötsligt vore nytt och okänt. Som om livet hade en annan mening. Eller snarare ingen mening alls, för allt är bara saknad. Allt är tomhet.
Jonna söker i allt som är hans, den svettiga tjocktröjan, kläderna, det orörda rummet som en gång var hans. Och inte minst i de små lapparna som Johan lämnat efter sig (och som han skrivit på tyska i ett försök att lära Jonna språket). Lappar som ska leda Jonna till honom, till det som verkligen var Johan.
Och som till slut leder henne upp på kalfjället, till en stuga där Johan älskade att vistas. Där han kunde vara sig själv.
Något öppnar sig där, i den virvlande snön och stormen, på (träd)gränsen till döden. För också Jonna släpper greppet, lägger sig under högen av täcken. Slutar äta, slutar kämpa.
På något vis rämnar, inte bara fasaden, utan allt hamnar på nolläge där under täckena. I den bitande kylan. Tystnaden. Och Jonna kan börja om, för genom stormen kommer också Johans bästa vän Rufus, som målar upp nya bilder av Johan. Bilder som får Jonna på spåret, igen.
Sakta släpper förlamningen. Och livet träder åter in. Och Johan, tydligare och närmare än kanske någonsin.
Det är en otroligt vacker och ömsint bok som Mia Öström skrivit. Fullödig i sin språksäkerhet och gestaltning. Angelägen.
Varje år dör nämligen drygt 1000 personer i Sverige efter att tagit sina liv. De flesta yngre än 30 år, merparten män. Bakom siffrorna döljer sig en grupp människor som vi ofta glömmer i sammanhanget: familjer, vänner, nära och kära. Människors som blir kvar med ryggsäckar blytunga av sorg.
Alla de som Öström med denna fantastiska roman ger röst.
Det skulle förvåna mig mycket om inte Mia Öström nomineras, eller rent av vinner, årets Augustpris för denna oerhört drabbande berättelse.