Det är mycket som ska rymmas innanför pärmarna på David Lagercrantz fortsatta bygge av Stieg Larssons Millenniumtriologi.
Först och främst Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist med alla närstående personer i sin omgivning. Sedan den redan välbekanta och förväntade kontexten i kombination med en ny författares tankar, föreställningar och dramaturgi.
De samhällsutmanande ämnena, denna gång genetik, psykoanalys, finansvärldens bräcklighet, hedersrelaterat våld och antisemitism i relation till islamofobi. Därtill en intrig och ett drama som omedelbart tar sin början med Lisbeth Salander som avtjänar ett kortvarigt fängelsestraff för egenmäktigt förfarande.
Problemen kommer i hennes väg då hon inte som andra blundar för den mobbade och trakasserade medfången som egentligen själv är ett brottsoffer. Ett besök av den respekterade före detta förmyndaren Holger Palmgren aktualiserar så Lisbeth Salanders egen barndom på nytt.
Salander sätter Mikael Blomkvist på spåren och så rullar allt igång, med den svenska rasbiologins unkna arv som en besk eftersmak och en tragisk berättelse om ett tvillingpars plats i denna kvasiforskning.
Berättartempot är därför högt från första början. Med all den ambition och energi David Lagercrantz äger och den på förhand förväntade miljö han har att leva upp till, måste allt bli intensivt.
Händelser iscensätts med fart, avlöser varandra och personer introduceras med enkla pedagogiska anvisningar om de är goda eller onda. Här finns inga fartkameror som drar ned hastigheten. Allt bara eskalerar.
David Lagercrantz tar i denna sin andra bok efter Millenniumtriologin allt mer över personerna från Stieg Larsson och gör dem till sina egna. Det innebär att Lisbeths Salanders mytologiska och näst intill övernaturliga drag accentueras.
Jag känner igen henne. Hon har alltid funnits: I Gilgamesheposet, i de grekiska berättelserna om kamp och intriger mellan Olympens gudar, i Fantomens djungelgrotta. De mytiska dragen förstärks inte minst genom den komplexa berättelsen om hennes ursprung och upphov.
I ”Mannen som sökte sin egen skugga” får läsaren en förklaring till den tatuerade drake hon bär på. Denna särställning som Lisbeth Salander har, gör författaren till ett slags evangelist som berättar sin version och sin berättelse. Det börjar finns allt fler evangelister. Deckarförfattaren Emelie Schepp har en egen Salander; Jana Berzelius. Fler kommer säkert.
David Lagercrantz skriver bra och håller sin berättelse i säker hand. Han är mångkunnig och flyhänt. Men Millenniumtemat börjar allt mer kännas som ett seriemagasin.