Intigheten stirrar en i ögonen, alltmedan personerna på bokens nymodiga äldreboende hastar mellan tango och andra förlustelser.
Är det avsiktligt Jersild gjort sina gestalter till stereotyper för att matcha den andefattiga värld, präglad av ensamhet, som han beskriver? I så fall är det, anser jag, ett missgrepp.
Det går inte att uppamma intresse för det som sker på det svindyra äldreboendet BlissGardens - Lycksalighetens trädgårdar – byggd där Stockholms Gröna Lund en gång låg. Anledningen är att det befolkas av kvinnor och män som inte berör en.
Jersild driver med vårt tekniska samhälle, där robotar ersätter människan till och med i vården. På BlissGardens testar man också robothundar och robotkompisar för att slå hål på människors ensamhet.
Till sist går det så långt att de boende börjar undra om fisken i vattnet är på riktigt.
Beskrivningen av utnyttjandet av de papperslösas arbetskraft hör till romanens starkaste. Jersilds raseri över vad dessa ”osynliga” människor får finna sig i lyser igenom, när han kortfattat och effektivt låter läsaren möta dem på väg till nattliga skitjobb på BlissGardens.
Jersild skärskådar den åldrande medelklassmänniskan; kvinnorna fixerade vid sitt utseende högt upp i 90-årsåldern, männen ännu glimtvis i erotikens knipkäft.
Men det räcker inte med ironi och skarpsyn för att en roman skall bli angelägen. Utan ett levande persongalleri är den chanslös.
PC Jersild, drabbas förstås av det som väntar varje strålande författare: Uppskruvade förväntningar.
Det distinkta, glasklara tilltal han skämt bort sina läsare med finns intakt också i denna roman. Hans ironi är vass.
Ämnet han valt, slutåren i svenska människors liv, är allmängiltigt. Den bild han ger av oss, där vi klär upp sig och parfymerar oss inför de sista grimaserna, är isande.
Man borde drabbas in till märgen.
Men "Tivoli" lämnar åtminstone mig oberörd. Skälet är att den förblir en serie löst hopfogade texter, som mest känns som ironiska kåserier om strunt.
Och strunt är det ju inte, när vi jagar efter något att fylla vår sekulariserade liv med.
Att författaren är PC Jersild ger ju också löfte.
Är det därför jag är så besviken?