Vad bär en människa?

Men vad är det hon skriver och varför? Omslagsfotografiet, en bild av Annika von Hausswolff, korresponderar med åtskilligt av vad som Eriksson försöker fånga med hjälp av orden. En kvinna som inte förmår stå på sina ben lyfts upp under armarna som hänger ut från kroppen och hasas baklänges av en annan kvinna. Framför scenen befinner sig en man som liksom frånvarande står med sänkt huvud. Golvet är för övrigt tomt liksom väggen bakom. Bilden kan säkert tolkas på tusen och åter tusen olika sätt. I mina ögon framträder kropparna som i någon gammal målning med religiöst motiv, kanske en aldrig målad scen av Caravaggio där någon korsfäst just tagits ner från träställningen? Här får vars och ens preferenser styra tolkningarna. En sådan orienterar till sjukhusmiljö, något som ges näring när poeten kommer till tals. I fragment på fragment kommenteras fotografiet, för nog är det omslagsbilden som utgör förlaga: De talar om en som är skadad […] på min kropp
igen
korridoren
jag litar inte på kroppen.Och i en dikt uppdelad på två sidor föresvävar en liknande tanke:Jag litar bara på kroppen, hur den
fäller ut vingarna, stryker -
Jag talade till honom på trappan, han
Jag blundade för att låta det sjunka
Jag blundade och lät det sjuda
vrider sig, fångar upp rösterna, ropen
över skjortan
kände igen min röst
jag blundade för att låta det sjunka
Jag blundade och skötÄr det en ekfras vi möter, en bildtransformation? Det kan tyckas rimligt. Och om så är fallet kan läsaren av dikten känna sig fri att ingå i tolkningarna som aktiv part. I en bok extremt ren från upplysningar som brukar följa pärmarna hålls en människa fram. Det kan naturligtvis vara en unik person, kanske författaren själv, men strängt taget människan i samma bemärkelse som den bibliska scenen när blickarna riktas mot den korsfäste: Ecce homo (se människan). Häri kan såväl något hotfullt som förtröstansfullt uppfattas. Några klara svar är sällan uttalade i Helena Erikssons dikter.