Per Planhammar lyfter den filosofiska frågan om vad som egentligen är ett brott. Är en handling som begås utan ond uppsåt, utan snarare tvärtom med goda föresatser, ett brott? Är det ett brott att vilja ge en individ ett bättre liv?
Per Planhammar väcker många frågor och ger få svar och läsaren står där med bultande hjärta och undrar vem i boken som egentligen är ond? Är det Ann, den grekiska polisen, John eller bara den mänskliga naturen?
En bok utan ont och gott utan där fokus ligger på skarvarna så går lätt bort sig i sina resonemang, men Per Planhammar håller kursen hela tiden och visar att det inte är alls är självklart att det alltid finns någon som är ond.
Per Planhammar har ett väldigt spännande språk. Meningarna är uppbyggda med väldigt mycket kommatering och bryter ganska ofta mot grammatiken. Språket är suggestivt och ger en upplevelse i sig självt.
Problemet jag har med Blekaste aning är att den är väldigt seg i starten och sen så blir det ketchupeffekten utav det hela, man blir nästan knockad av språket när man väl har kommit in i det. Handlingen har liknande problem, efter ett tag så rinner det iväg allt för snabbt. Boken hade tjänat på ett jämnare tempo, dels för att inte tappa läsare i början, men också för att inte skrämma iväg dem i slutet.
Emil Åkerö