Vad händer med unga människor som inte får en rimlig chans att ta sig in på arbetsmarknaden, som inte får en rimlig chans att forma sina liv och sin framtid? I en tid då materiellt välstånd ofta ses som synonymt med lycka, eller åtminstone med ”att vara lyckad”?
De här frågorna utgör ett slags grund för Marie Hermanssons dystopi ”Skymningslandet”.
Redan från start är undergångsstämningen befäst. Man inser omedelbart att det här knappast är en historia med lyckligt slut. Eller smaka på detta:
”Huset förfaller. Murgrönans bladverk sträcker sig över fönstren så att Stora salongen ser ut som ett akvarium i det gröna ljuset. De små sugfötterna på stjälkarnas undersida söker sig mot glaset utan att få något fäste, likt famlande tusenfotingar”.
Martina, som är några och 20, är timanställd som städare på ett hotell där hon utnyttjas till bristningsgränsen – ja tills hon inte längre står ut. I samma veva förlorar hon sin bostad.
Mitt i allt detta träffar hon av en slump på sin gamla kompis Tessan som fått anställning hos en dement gammal dam, Florence, som bor ensam i en stor herrgård på landsbygden.
Martina följer med sin vän tillbaka till herrgården, och snart får de sällskap av fler ungdomar som alla, på olika sätt, kämpar med tillvaron. De söker ekonomisk och/eller känslomässig trygghet.
Florence själv har fastnat i det förflutna. För henne är det fortfarande 40-tal och andra världskriget pågår för fullt.
Ungdomarna får olika roller i hennes värld. Det finns en uppgift för alla. Husa och köksbiträde, sekreterare, vaktmästare, bollplank ...
Och ungdomarna spelar gladeligen med så länge de har tak över huvudet, mat att äta och vin från vinkällaren att dricka på kvällarna.
Ända tills Florence får en stroke och läggs in på sjukhus. Då b örjar förtrollningen så sakteliga brytas och idyllen krackelerar.
Vad gör de om hon dör? Var ska de ta vägen? Finns det någon arvinge? En dag får de ett oanmält besök på herrgården av en ung man som påstår sig vara nära vän till Florence. Enligt ett testamente de hittar bland all Florences bråte står han också som förste arvinge.
Den historia som Marie Hermanson målar upp är spännande och egendomlig samtidigt som den rymmer en hel del vardaglighet – en kombination som kan bli ganska effektfull. Det är kusligt, absolut. Men det är ändå något som saknas. Romanfigurerna får inte riktigt liv. Inte ens Martina som är historiens berättare blir riktigt levande för mig.
Temat är intressant men välanvänt; hur långt kan människor vara beredda att gå när de tror sig ha ett rejält arv inom räckhåll?
Jag hade ändå önskat att Marie Hermanson borrat ner sig ännu lite djupare i de där inledande frågeställningarna. Det vill säga: vad händer med unga människor som hamnar i utanförskap?
"Skymningslandet" bjuder dock på en stunds underhållning. Språkligt är den lättläst och okomplicerad.