Katja Petrowskajas familj drabbades på alla upptänkliga sätt av krigen, av både första och andra världskriget. Hennes familjs historia är berättelsen om Europas historia, i ett personligt perspektiv som gör de döda levande. Hon blandar de stora dragen med med de små detaljerna och tack vare det får de stora talen vi lärt oss ett verkligt innehåll, långt från abstraktionen.
Vi vet att över sex miljoner judar mördades under nazisternas tid, si eller så många tusen i olika förintelseläger eller på annat sätt, och siffrorna är tal som inte säger något om de enskilda människorna. Men genom Katja Petrowskajas och många andras berättelser kan vi se massan av individer. Någons morfar, syster, farbror eller granne. De som alla är döda. "Vid vilket tal försvinner människan?" frågar sig författaren i slutet av boken i sin reflektion över alla dessa döda.
Hennes egen morfar överlevde koncentrationslägret. Han är en av huvudpersonerna i hennes släktberättelse.
Katja Petrowskaja är född 1970, uppväxt i Kiev och bor numera i Berlin. Kiev i Ukraina ingick i Sovjetunionen. Hon kommer från en släkt av polska och ryska judar men också ickejudiska ryssar. I boken rör hon sig i de närmaste generationerna, far- och morföräldrarna och deras föräldrar.
Berättelsen handlar lika mycket om hennes sökande efter information om sina släktingar, som om det hon får veta. I arkiven ute i Europa finns svaren på hennes frågor, men också i den egna hemstaden och i minnesmärkena efter koncentrationslägren.
Historien är smärtsam, hon närmar sig den med både distans och närhet och det är tack vare detta hon lyckas göra det till en berättelse som blir gripbar. Den är personlig men också allomfattande.
Vi möter en revolutionär och bolsjevik som bytte namn från det judiska Stern till det ryska Petrowskij och därmed överlevde, de många släktingarna som var lärare för dövstumma, babusjka Margarita som kände Molotov, farfars bror som avrättades 1932 efter ett attentat, och många andra nu döda släktingar. Kvinnan som gett boken sin titel är hennes gammelfarmor, kanske hette hon Esther, ingen vet längre med säkerhet. Hon som kanske sköts ihjäl av en tysk soldat utanför sitt hem i Kiev. Ingen vet.
Bit för bit tar hon sig igenom sin mors och sin fars släkt under ett brutalt våldsamt 1900-tal. Det förflutna är på väg att sluka henne och hon beskriver hur sökandet gör henne besatt.
Jag förstår hennes lycka över att hitta en ännu levande avlägsen släkting i USA, en som överlevt förintelsen. Men också hennes sorg över de många släktingar som dödades i Babij Jar, ravinen där nazisterna sköt ihjäl 33 771 ukrainska judar i slutet av september 1941. Nu är det en park och hennes föräldrar berättar om släktingarna som "låg någonstans här" när de under författarens barndom besöker parken.
Detta är ofattbart och gripande och mycket läsvärt.