Boken är den fristående uppföljningen till thrillerdramat "Blod på snö" som utkom i våras.
"Midnattssol" är en märklig historia där det nordnorska landskapet på ett helt avgörande vis sätter stämningen.
I övrigt är kärlek och tro två centrala teman.
Det är sensommar, anno 1977, när Jon Hansen kliver av bussen i en gudsförgäten liten håla i nordligaste Norge. Han har flytt Oslo eftersom han råkat göra sin "arbetsgivare" Fiskaren missnöjd.
Jon, som nu kallar sig något annat, har misslyckats med sitt jobb att avrätta folk som är skyldiga chefen pengar. Han kan helt enkelt inte förmå sig.
Problemet är bara att hittills har ingen lyckats undkomma Fiskarens vedergällningar, oavsett om så flykten gått till andra sidan jordklotet. Fiskaren ger inte upp förrän han med egna ögon ser sin fiendes döda kropp.
Inte så konstigt då att Jon är paranoid.
Första natten efter att han har klivit av bussen övernattar han i byns kyrka och somnar så småningom trots allt, av ren utmattning. När sommarnatt har övergått i sommardag väcks han av pojken Knut och möter snart även pojkens mamma, Lea, som städar i kyrkan.
Detta är en rätt så förutsägbar historia, men samtidigt faktiskt ganska förtjusande.
Beskrivningarna av det fascinerande landskapet i kombination med det genomgående hårdkokta språket (typiskt för Jo Nesbø) ger faktiskt – konstigt kanske kan tyckas – historien ett slags romantiskt skimmer. Nåväl, själva kärlekshistorien som sådan hjälper förstås också till att sätta stämningen.
Mitt i alltihop dyker Monica Zetterlund (eller hennes musik, för att vara korrekt) upp i historien, och även om det var några dagar sedan jag slog ihop bokpärmarna – och trots att årstiden knappast är grön men dock skön – går jag fortfarande runt och nynnar på "Sakta vi gå genom stan"...
Läs vet jag!