Det här med att skriva kriminalromaner i par verkar i många fall vara ett gångbart koncept. I alla händelser är det en trend på uppåtgående. Roslund & Hellström, Lars Kepler (alias makarna Ahndoril), Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt, ja det är bara några exempel. Och inte att förglömma Sjöwall/Wahlöö som får sägas vara pionjärer i sammanhanget. En, för mig, ny och glädjande upptäckt är den danska författarduon Lene Kaaberbøl och Agnete Friis.
Båda har tidigare skrivit böcker för barn och unga, men "Pojken i resväskan" är deras debut i kriminalromansgenren. Tack och lov är detta inte deras första och enda gemensamma projekt, utan tvärtom den första delen i en serie kriminalromaner.
Ämnet rör människohandel med barn. Det svåra temat till trots är detta en trovärdig historia och en bladvändare i ordets rätta bemärkelse. Redan från första stycket är läsaren fast.
Nina Borg är sjuksköterska för Röda Korset. Hon har jobbat i många katastrofområden och konflikthärdar runt om i världen. Och i katastrofen är hon en klippa. Det "vanliga" familjelivet med man och barn hemma i Danmark har hon däremot avsevärt mycket svårare att klara av.
I en förvaringsbox på Köpenhamns centralstation står en resväska. I den ligger en treårig pojke, drogad och avklädd. Den som råkar få hand om pojken blir förstås Nina Borg.
Lyckligtvis är pojken vid liv och, åtminstone rent fysiskt, välbehållen. Frågorna är oändligt många. Varifrån kommer han och hur hamnade han i en resväska på Köpenhamns huvudbanegård? Vem skulle egentligen ha tagit emot honom, och i vilket syfte?
Samtidigt, i ett annat land, letar en ensamstående mor desperat efter sin förlorade son.
Nina Borg bestämmer sig för att på egen hand ta reda på hur allt ligger till.
Lene Kaaberbøl och Agnete Friis berättar effektivt och övertygande, med fiktionens hjälp, om trafficking och våld riktat mot kvinnor och barn. Huvudpersonerna har mycket lite gemensamt med de mest utslitna deckarklichéerna.
"Pojken i resväskan" är en lovande debut – en kriminalroman att kasta sig över. Den är väl värd de mindre angenäma efterdyningarna som obönhörligt ger sig till känna när man legat vaken en hel natt bara för att få veta slutet på historien ...