Om sökandet efter den biologiska pappan

Han har skrivit en berättelse som har både djup och yta, både distans och närhet. Han berättar öppet och med skärpa om sina egna upplevelser, hur han som barn får veta att han är adopterad, om sina adoptivföräldrars skilsmässa och hur han reagerar på detta. Så småningom lyckas han hitta sin biologiska mamma och träffar henne, helt kort. De finner inte varandra vid mötet. I stället är det den biologiska pappan i Florens i Italien som kommer in i hans liv. Det är bara några få år sedan och då har Michael Nyqvist redan fru och egna barn. Han reser först ner till Florens och söker upp det apotek där han vet att hans pappa arbetar. Men pappan är tillfälligt utomlands på semester. En stor besvikelse. Men han lämnar ett brev och snart ringer pappan honom i Stockholm. Så träffas de så småningom och han blir en omhuldad ny son i den italienska familjen. Det är sorgligt och gripande. Särskilt minns jag hur han beskriver födelsen av sin äldsta dotter: "Min dotter är den första biologiska släkting jag har träffat och släktskapet uppstod på en sekund. Som av sig själv, sedan behöver det bara vårdas. Allt var starkt och nytt." Men - det verkar som om han inte fått ihop kronologin helt rätt, vilket känns störande, även om det inte förtar historien dess innehåll.