Omslaget till Inger Edelfeldts nya roman "Konsten att dö" pryds av en sedan länge vissnad blomma som tappat sin färg. Den är förtvinad och torkad, ett vackert vittnesmål om livets förgänglighet?
Boken handlar om 52-åriga Jacky Måhlin, och berättelsen utspelar sig under några månader i hennes liv.
Hon är till yrket fotograf, eller mer korrekt – hon är till hela sitt väsen fotograf och konstnär.
För vad är hon annars? Det är en obehaglig fråga som Jacky gör så gott hon kan för att hålla ifrån sig.
Bokens huvudperson har en gång, för inte särskilt länge sedan, varit en uppburen fotograf men hennes stjärna har på senare tid dalat. Inte på något dramatiskt vis, det handlar mer om att andra namn kommit i ljuset och att en yngre generation potentiella uppdragsgivare inte känner till henne.
Jacky lever ensam i en etta i Stockholms innerstad och några kvarter hemifrån har hon även en liten studio där hon arbetar med sina bilder. Materiellt sett har hon vad hon behöver, varken mer eller mindre.
Genom hela sitt vuxna liv har Jacky månat om sin frihet. Hon har omsorgsfullt målat en bild av sig själv som den fria och självständiga konstnären. En avundsvärd person?
Men i relationen till den äldre och gifte konstnären Elias, till exempel, är hon nog inte så fri som hon vill göra sken av.
I "Konsten att dö" beskriver Inger Edelfeldt något som säkert de flesta av oss – kanske alla – kan känna igen, åtminstone mer eller mindre väl. Nämligen att bedra sig själv.
När en idé om hur någon eller något är upprepas gång efter annan är risken (eller chansen om man så vill) stor att den slutligen blir till "sanning".
Men den där uppblåsta, hårt spända, ballongen måste ju förr eller senare spricka. Och när vi möter Jacky är det skeendet nära. Hon tvivlar på det mesta, inte minst på sin egen förmåga och på fotokonsten överlag.
Hon upplever en slags drömsk overklighetskänsla, som om det finns ett filter mellan henne själv och allt hon ser, hör och är med om. Hon är inte riktigt delaktig, utan förnimmer snarare att hon står vid sidan om sig själv, kritiskt registrerande och dömande. Ett illustrerande exempel ur boken:
"Ja, vi satt där vid varsin svindyr kopp kaffe och samtalade, och jag kände – nu när jag sänkte garden och blev mer medveten om mitt inre – hur mitt upprätthållna jag verkligen var som ett skal kring en gråaktig, meningslös tomhet. Skalet pratade, det skrattade till och med ibland, det upprördes, det spelade rollen av ´Jacky Måhlin´ närmast per automatik".
Inger Edelfeldt skriver träffsäkert, ibland poetiskt, om kris, katharsis och pånyttfödelse.
Tre centrala teman för berättelsen är bilder i olika former, identitetsskapande och relationer.
"Konsten att dö" är inte en bok som tar dig med storm. Men den manar till reflektion och stannar kvar i tankarna en bra stund efter avslutad läsning.