Ormsö är en av svensköarna utanför Estland, norr om Dagö och Ösel. Ön befolkades av ett antal ölänningar 1206, som en del av svenskarnas korståg under medeltiden.
Detta är arkeologen Jonathan Lindströms teori och den argumenterar han för i sin nya bok. Det gör han framgångsrikt, för hans teori är både sannolik och trovärdig. Åtminstone för mig som inte är historiker till professionen.
Framför allt är detta en intressant berättelse från en tid som de flesta av oss nog inte vet så mycket om. Jonathan Lindström kan konsten att göra historien levande. Han tränger djupt ner i arkivmaterial och lägger fram det i ljuset så att vi kan se de enskilda människorna i den stora folkmassan, se att det var människor som vi även om deras livsvillkor var så oerhört mycket annorlunda än våra i dag.
Detta gillar jag mest med författarens böcker. Det spelar ingen roll för mig som läsare att jag inte har någon koppling till Ormsö, det är lika intressant ändå.
Den danske ärkebiskopen Andreas Sunesson är den allra viktigaste personen i den här berättelsen. Det var han som initierade kolonisationen av Ormsö, som då var en obebodd ö. Det var han som styrde och ställde med denna folkomflyttning, som inbegrep omkring 200 ölänningar från några byar uppe vid Grankullavik.
Andreas Sunesson levde mellan andra halvan av 1160-talet och midsommaren 1228, då han dog på ön Ivö i Ivösjön. Hans liv har kunnat kartläggas i många detaljer genom efterlämnade dokument, både brev, andras berättelser och det han själv skrivit. Han var en viktig man under sin levnad, välutbildad, mäktig och välbärgad. Han umgicks med och var besläktad med danska och svenska kungarna och hade en stor personlig förmögenhet.
Det var därför han kunde bestämma att några öländska byar skulle tömmas på folk som i stället skulle slå sig ner på Ormsö och därmed bli kristenhetens utpost i öster gentemot de hedniska esterna.
Jonathan Lindström har själv härstamning från Ormsö. Hans far och en bror flydde därifrån till Sverige under andra världskriget, senare följd av resten av familjen. Förmodligen har de sina rötter i någon av de familjer som lämnade Öland 1206.
Detta är naturligtvis en viktig faktor för författarens arbete, att det berör honom personligen. Uppenbarligen söker han sin egen historia och vill förklara den.
I ett par tidigare böcker har Jonathan Lindström passionerat och engagerat berättat om historiska människor, från både bronsåldern och stenåldern, och gjort dem levande för oss genom sitt idoga sökande efter en historisk verklighet. Det är ett nöje att läsa.
I sin senaste bok upplever jag honom som lite mer saklig och mindre passionerad, men det bränner till när han skildrar resterna efter de öländska byborna och de slutsatser han drar av lämningar ute i markerna och arkivens dokument. Han är fortfarande en god berättare med en engagerad berättarröst.