Brita Freudenthal och hennes man Hans Henrik Freudenthal har bott på Grönland i flera decennier. Han har då jobbat som läkare, och hon som läkarsekreterare.
Nu ger Brita Freudenthal ut en novellsamling med berättelser som alla har världens största ö, arktiska Grönland, som skådeplats.
Huruvida berättelserna har en sann grund kan man bara spekulera i, för det avslöjas inte någonstans i boken.
Och nog blir man nyfiken! Men Brita gör rätt i att hålla läsaren på halster. Berättelsernas inneboende magi blir än större av att man faktiskt inte vet.
Man kan nog i alla fall vara säker på en sak – att hon starkt har påverkats och inspirerats av det hon sett, hört och upplevt under sina många år på inuiternas ö, som för de flesta svenskar nog framstår som en mycket exotisk plats på jorden.
"I människornas land" är bokens titel och mellan bokpärmarna ryms sex separata berättelser.
Redan från den allra första meningen är jag fast: "Aningaaq med de runda kinderna är död" (ur Månpojken). Faktiska sakförhållanden (som exempelvis de fysiska levnadsbetingelserna) och magi är två lika viktiga och självklara ingredienser i Brita Freudenthals noveller. De "vandrar" så att säga hand i hand genom bokens alla sex berättelser.
Min gissning är att Brita Freudenthal är väl förtrogen med en muntlig berättartradition, det vill säga att hon lyssnat till många historier, sagor, sägner och skrönor genom åren. Kanske har hon själv också varit den som berättat.
Berättartekniken behärskar hon i alla händelser till fullo och språket är medryckande och rikt på nyanser.
"I människornas land" (endast 68 sidor kort) kan varmt rekommenderas.