Karl Ove Knausgårds andra bok i romansviten "Min Kamp" (sex delar totalt, reds anm) är förvirrande. Jag vet inte vad jag ska tro eller tycka.
Jag läser den med behållning. Absolut. Men känner mig allt som oftast som en alltför intresserad smygtittare eller en person som får veta väl många - och ensidigt beskrivna - detaljer om en annan människa som inte får chans att ge sin version av sanningen. I det här fallet gäller det framför allt huvudpersonens kärlekspartner och numera hustru.
Min Kamp är alltså en romansvit om sex delar som har till övervägande del självbiografiskt innehåll.
I Min kamp 2 berättar Knausgård om flytten från Norge till Sverige, om mötet med Linda - den stora men energidränerande kärleken. Om barnen och om tillvaron som hemmapappa. Och inte minst om litteraturen och författarjagets längtan efter att få uppslukas av arbetet med det egna skrivandet.
Efter att ha läst första boken tyckte jag att "Min kamp" var fullkomligt befriad från koketteri. Det gäller nog fortfarande. Men jag är inte riktigt lika säker denna gång...
Jag tror trots allt att den uppriktiga och ärliga tonen har varit en av författarens grundläggande intentioner med det här projektet.
Senare i höst kommer den tredje delen i sviten ut på svenska. Och det är väl klart att jag ska läsa även den. Hur skulle jag kunna låta bli? Tänk att det kan vara så intressant att läsa om någon annans vardag, någon annans tankar och reflektioner, någon annans upplevelse av möten med andra människor. Det vill säga om berättandet är välformulerat, som i det här fallet.
"Min kamp 2" bjuder på spänning utan stora gester och jag begrundar under läsningen hur mycket dramatik ett till synes ganska stillsamt liv ändå kan innehålla.