Kontroversiella prästminnen från Överum

Bengt Lindwall var präst i Överum och Dalhem 1983-87. Redan när han kom var han känd som paketprästen som ordnade paketbröllop i prästgården och disco i församlingshemmet för ungdomarna. Givetvis kom han på kontrakurs med både församlingsmedlemmar, medarbetare och prästkollegor, men fick också mycket stöd. Boken tror jag har en hög skvallerfaktor för många läsare, och inte bara för dem som mötte honom i hans arbete. Här finns förstås detaljer som tidigare inte var kända, även om vi känner igen mycket från media. Bengt Lindwall föddes 1933 och blev präst relativt sent i livet, 1969, efter att ha prövat en lång rad andra yrken. Hans pappa var präst, och flera generationer före honom. Om tiden i Överum har han en hel del att berätta. Strax före flytten till Överum från Döderhult hade han och hustrun Marita varit på väg att skiljas, men hade återförenats. Han beskriver prästgården i Överum som en Edens lustgård med fruktträd, bärbuskar och grönska. Familjen togs väl emot av församlingsledningen. En äldre kvinna i församlingen kom med hemgjord sillsallad till middagen efter installationshögtiden, och alla som åt av den blev magsjuka. I Överum härskade brukssamhällets egna lagar och regler, som han hade svårt att anpassa sig till. Han ansågs slösaktig när det gick åt pengar till oljeeldningen för att hålla öppet hus i prästgården och höga telefonräkningar för att hålla kontakt med församlingsborna. Han tvingade fram en renovering av prästgården. Han fick inte ha två soptunnor utan bara en. Han begärde också pengar av kyrkorådet till en videokamera för att kunna dokumentera arbetet. Först blev det avslag men sedan han lånat en kamera och visat vad man kunde göra beviljades medlen. Han berättar om en medarbetare i församlingen som han avstår att nämna vid namn av hänsyn till dennes familj, en märklig person som bar sig illa åt. En dag fick Bengt Lindwall ett anonymt brev som beklagade att han slutat med begravningar på lördagar. Det var under tiden som präst i Överum som han vigde ett par i direktsändning i Café Norrköping. Det var också här som han gav ut barnböckerna om Pip och Tut. 1987 lämnade han Överum för hemstaden Vetlanda. Boken är intressant som ett slags kvitto på vad Bengt Lindwall varit med om, en bekräftelse på det jag läst om och hört talas om honom. Men så mycket mer är det inte. Det är en ganska ytlig berättelse. Hans liv är långt ifrån ytligt, men det är uppenbart att han bara skummar på ytan i de minnesbilder han ger oss läsare. Jag saknar djupet, den person som är Bengt Lindwall innanför skalet. Vad han tänker och känner. Varför han handlar som han gör. Han nämner i förbigående att han har fått en son och att familjen har en fosterson. Han skriver om flyttningen till Berga1975, att den skedde fast han inte ville, men vi får inte veta varför. Han är mycket knapphändig om sin relation till hustrun Marita och vad hon måste ha betytt för honom under de verksamma åren. I boken staplas många detaljer; namn på människor, årtal, platser och händelser, men jag saknar det som berättar om orsak och verkan och som ger sammanhang i livet.

Kontroversiella prästminnen från Överum

Den omstridde prästen Bengt Lindwall har nu skrivit sina memoarer, eller snarare gett oss en glimt från hans minnes fönster. Det är bara glimtar, och inte några fullödiga minnen.