"At the age of thirtyseven, she realized she´d never ride through Paris in a sports car, with the warm wind in her hair ..."
Raderna är hämtade från Marianne Faithfulls låt "The Ballad of Lucy Jordan", en låt vars innebörd går som en slags röd tråd genom Claire Messuds nya roman "Kvinnan på övervåningen".
För somliga smyger sig vetskapen på, för andra kan insikten komma plötsligt, ja nästan slå ner som en bomb.
Åter andra kanske aldrig drabbas av det som Claire Messuds romanfigur Nora Eldrigde har drabbats av när vi möter henne.
Det där Lucy Jordan-ögonblicket, som hon kallar det. När man inser att livet har tagit en riktning. Och att saker man trott sig få vara med om med stor sannolikhet aldrig kommer att bli av.
Om man vid 37 års ålder är en barnlös kvinna kommer man med stor sannolikhet att så förbli, konstaterar Nora. Man kommer förmodligen heller aldrig att bli president eller miljonär ...
Nora Eldridge är en ensamstående lågstadielärare i Cambridge, Massachusetts. Hon är en kvinna som aldrig riktigt tillåtit sig att ta plats. Hon spelar inte huvudrollen i det som är hennes liv. Hon är den snälla och ansvarstagande, den som inte kräver så mycket för egen del. Någonstans inom sig bidar hon samtidigt sin tid. En gång drömde hon om att bli konstnär.
En dag börjar en ny pojke i hennes klass, den lite sköre och begåvade Reza. Hans föräldrar är intellektuella bohemer. Hans pappa Skandar är professor och mamma Sirena konstnär. De har tillfälligt flyttat till Cambridge från Paris, eftersom Skandar fått en gästprofessur vid universitetet.
Tillsammans förkroppsligar de tre på ett närmast kusligt sätt Noras längtan, såväl i fråga om det hon velat vara som det hon velat uppleva.
En olycklig incident på skolgården blir startskottet för en nära kontakt mellan Nora och familjen. Det blir ett omtumlande år som skakar Nora Eldridge i grundvalarna.
Hon upplever det som att hon vaknar upp ur sin dvala.
Redan från första sidan förstår man att detta lyckliga tillstånd knappast kan bestå...
Claire Messud (född 1966) fick sitt stora genombrott 2006 med boken "The Emperor’s Children".
Jag har varken läst den eller något annat verk av Messud tidigare. Med detta ska det bli ändring på nu.
Det var länge sedan en bok lika kraftfullt slog ner i mig som denna. "Kvinnan på övervåningen" med sitt rättframma och genomärliga språk, är den typ av historia som kryper under skinnet på läsaren. Det är obehagligt. Det är insiktsfullt. Det är helt enkelt lysande bra.
Boken pyser, väser och bubblar av en uppdämd vrede som bara måste ut.
Den bjuder på igenkänning, och den får dig att fundera över vad som pågår inom människor i din närhet. Exempelvis kvinnan en trappa upp.