Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lennart Olofsson har nu översatt den tredje delen, av fem, av Conn Igguldens mastodontverk om Djingis och Kublai khan. De två första hette Stäppens krigare och Bågens mästare.I den senaste hade Djingis khan lagt kineserna under mongoliskt välde efter ett lika segerrikt som blodigt krig. Nu vänder han blicken västerut. Det är arabernas tur att förgöras av den mongoliska krigsapparaten.Det blev ett långt fälttåg, genom Iran och Irak, ända bort till Indiens gränser. De mötte en fiende som var starkare än vad de mött tidigare. Djingis satsade allt på ett kort. Det handlade om att segra eller dö. Han satte hela sitt imperium på spel.Men den här historien handlar inte bara om hur mongolerna kuvar främmande folk och kulturer. Även om de i den här delen också slår och hugger ner sina fiender med samma, sällan skådade, vildsinthet, som i de båda tidigare delarna. Den här romanen handlar dessutom, i stor utsträckning, om maktkampen mellan Djingis söner - de unga generalerna som var minst lika brutala som sin far. Vem skulle leda mongolerna när Djingis inte längre fanns bland dem? Det var en fråga, som väckte mycket ilska mellan hans söner - de presumtiva arvtagarna. Och inte blev det mindre frostigt mellan dem när Djingis valde den yngste. Den blott 16-årige Ogotai utsågs att föra arvet vidare efter "gräshavets- och silverfolkets khan".Den mer berömde sonsonen är bara en liten parvel när vi lämnar berättelsen för den här gången. Men hans tid ska komma. Hans namn har nästan lika stark lyskraft som farfars. Kublai khans historia får vi säkert ta del av i nästa del. Det ser vi fram emot!
