Har författaren Jo Nesbø lämnat polismannen Harry Hole åt sitt öde? Ja, det är frågan. I Nesbøs senaste kriminalroman ”Sonen” förekommer han åtminstone inte.
I stället möter vi här den något äldre polismannen Simon Kefas och fängelsekunden Sonny Lofthus, den sistnämnda är något så ovanligt som en professionell syndabock. Detta innebär att han erkänner sig skyldig till andras brott och avtjänar deras fängelsestraff mot att han varje dag förses med heroin. I tolv år har han suttit på ett av landets mest flyktsäkra anstalter.
Men så en dag får Sonny höra något som får honom att vakna ur sin zombielika tillvaro. Något som förändrar allt.
Detta något får honom till och med att genomföra en sensationell rymning för att därefter inleda en skoningslös hämndturné riktad mot allt och alla som han anser förtjänar det.
Kulissen är som vanligt Oslo – denna gång ett Oslo i sommarskrud. Det är svettigt. Och det av flera anledningar.
Har man väl börjat läsa Jo Nesbøs böcker är det svårt att hålla fingrarna i styr när en ny placeras ut i bokhandels-hyllorna. Man vill avboka allt man eventuellt hade planerat för dagen och gå hem och börja läsa genast.
Men efter ”Pansarhjärta” och fjolårets ”Polis” hade jag nästan – men alltså bara nästan – bestämt mig för att inte läsa fler av Nesbøs böcker. Jag tyckte att historierna blivit onödigt grymma och brutala, och våldsbeskrivningarna för detaljerade. Det visade sig att jag inte var ensam om den uppfattningen. Faktum är att till och med författaren själv har instämt i kritiken.
Han berättade bland annat om detta när han var gäst i litteraturprogrammet Babel härom veckan:
– Med ”Pansarhjärta” gick jag för långt. Jag hade fallit för frestelsen att förälska mig i min egen förmåga att skildra sadism, ondska och fysisk smärta.
– Vissa av de där inslagen var inte någon naturlig del av romanen. Jag kunde ha strukit dem utan att romanen blivit sämre för det, sade han.I programmet berättade han också att han låtit sig inspireras av Bibeln under arbetet med sin senaste roman ”Sonen”.
I synnerhet har han hämtat stoff och inspiration från Nya Testamentet.
Huvudpersonen och titelgestalten Sonny påminner på många sätt om Jesus. Sonny fungerar närmast som en biktfader. Lyssnar och välsignar.
Och mördar.
Som läsare finner man sig heja på Sonny. Trots alla lik han lämnar efter sig på sitt korståg.
Det är naturligtvis meningen att man ska fundera på vem som egentligen är god och vem som är ond, vad som är rätt och vad som är fel. Och funderar gör man.
Även Sonen är en otäck historia. Men inte på långt när som några av hans senare Harry Hole-deckare. Och det är jag tacksam över.
Spänningen finns där ändå. Nesbø kan onekligen konsten att trollbinda.
0490-666 07