Landstinget i Kalmar län och Oskarshamns sjukhus får svidande kritik i Lars Sköldstams nya bok S:t Göran och landstinget, förklätt till roman men med tydliga anspelningar på verkligheten.
Lars Sköldstam är läkare, docent i reumatologi, och bosatt i Västervik. Han har tidigare arbetat på Oskarshamns sjukhus. I boken möter vi läkaren Göran Vallman, klinikchef vid medicinkliniken i Oskarshamn, som här kallas Olofstad. Kalmar får heta Storköping och Västervik heter Väståker.
Berättelsen utspelar sig under åren 2005-2008. När Göran Vallman kommer till Olofstad är han en erfaren läkare och har fyra år kvar till pensionen. Han vill kröna sin karriär med arbetet som klinikchef.
Allt börjar bra och han fasas in i sitt nya jobb. Det innebär framför allt personalfrågor och att leda verksamheten på kliniken. Under hand förstår han mer och mer av de underliggande problemen. Det handlar om underbemanning och bristande stöd från både sjukhusledning och landstingsledning.
Vi får följa honom under tre år som ibland innebär akuta och desperata situationer.
Periodvis är mer än hälften av klinikens läkartjänster vakanta. Dyra hyrläkare tas in, som stannar en vecka och inte tar något långsiktigt ansvar för sina patienter. Landstinget löser också läkarbristen genom att rekrytera i Polen och andra europeiska länder. Kompetensen finns men språkbarriären är ofta alltför stor.
Landstinget verkar vara en koloss på lerfötter, inte minst administrativt. I boken beskrivs rutiner som hämmar det sjukvårdande arbetet i stället för att främja det.
Trots stora problem är det uppenbart att omsorgen om patienterna kommer i första rummet. Underbemannade kliniker förväntas ändå bedriva sjukvård i normal omfattning och personalen bränner ut sig.
Boken är viktig, ingen tvekan om det. Innehållet är mycket angeläget, inte minst för våra landstingspolitiker, men också för alla som berörs av sjukvården idag. Men den är svårtillgänglig för den som inte är insatt i sjukvårdens fackspråk och rutiner. Författaren borde nog ha bestämt sig från början för om det skulle vara en roman eller en dokumentär berättelse. Nu är det något mitt emellan.
Vi får en tydlig inblick i Göran Vallmans administrativa arbete och hans bekymmer som chef för kliniken. Det jag saknar är att lära känna honom och andra inblandade djupare. Detta saknas för att bli en fullödig roman. I boken är Göran Vallman enbart en frustrerad administrativ chef, inte en hel person.
Kanske hade det varit bättre om Lars Sköldstam valt att skriva en mer renodlad dokumentärbok, eller en debattbok, om sjukhusarbetet.