Jan Guillou fortsätter sitt gigantiska romanbygge om den norska släkten Lauritzen. Nu har han kommit till den fjärde delen i den svit som är tänkt att bli tio romaner!
När vi återknyter bekantskapen med den brokiga överklassfamiljen har vi kommit fram till år 1940. Kriget rasar utanför Sveriges gränser. Den norsktyska familjen slits mellan olika lojaliteter. En av pojkarna blir SS-officer, en annan officer i den svenska flottan. Flickorna deltar också i kampen; en som norsk motståndskämpe, en annan som svensk spion.
Nästan alla har sina sympatier hos tyskarna. Men för den sakens skull är de inte nazister. De ser Hitler som en historisk parentes. När han och hans bruna anhang är borta kommer Tyskland åter att resa sig som den stolta kulturnation landet var före den stöveltrampande, rashetsande hopen marscherade in och tog över makten.
Vi får följa familjen nästan ända fram till den välsignade freden. Historien pendlar mellan Saltsjöbaden, Sandhamn och Lunde i Ångermanland. Allt i skuggan av krigets vidrigheter som gör sig allt mer påminda och skakar om familjen och dess intressen – inte minst i Tyskland där familjen har stora tillgångar.
I Saltsjöbaden lider inte familjerna någon nöd. Festerna och segelregattorna avlöser varandra. Det råder ingen brist på god mat och goda viner. En tjock plånbok kan lösa alla problem – även i ransoneringstider.
Den äldste av bröderna, familjens pater familias , Lauritz är tillbaka i rollen han hade i den första romanen – som brobyggare. Han är en av ingenjörerna som bygger Sandöbron över Ångermanälven. I den första romanen byggde han Bergenbanan på Hardangervidda.
Vi som följt Guillous romanbygge kan bara imponeras. Den här serien blir bara bättre och bättre. Guillou skriver med lätt och varlig, i sina stunder, ömsint hand. Det är fjärran från hårdföra agentromaner och riddarhjältar. Och inte en jakthistoria! Det tackar vi särskilt för...