De senaste årens stora snackis i litteratur-Sverige är norrmannen Karl Ove Knausgårds romansvit "Min kamp".
Nyligen släpptes den sista delen (nr sex) i Norge. I Sverige har vi däremot än så länge bara nått fram till del tre.
Det här ett projekt som hyllas och hatas, antingen eller. Somliga kritiker har varit rent lyriska i sina recensioner.
"Jag vet inget annat litterärt verk på många år som har engagerat mig mer än Knausgårds 3 600-sidiga epos. I allt har jag känt igen mig, mot allt har jag värjt mig. Större händelser än så inträffar sällan i mitt läsande liv". Så skrev exempelvis Nils Schwartz
i Expressen nyligen.
Själv hör jag till den, förmodat lilla, skara som inte har bestämt mig. Jag vet inte riktigt vad jag tycker - ett genialt författargrepp eller elakt "doku-slisk" där människor hängs ut på ett grymt sätt? Men tveklöst är detta intressant läsning.
Knausgård skriver om sitt liv - och allt ska vara sant. Visst, Knausgård har en uppriktig berättarröst. Men vad är sanning? Kan den vara något annat än subjektiv?
Den första boken svalde jag med hull och hår. Inför del två och tre känner jag mig mer tveksam. Läs och bedöm själv!