En sorglig berättelse

Kjell Eriksson skriver om Uppsala och världen. Den här gången rör han sig i de akademiska kretsarna, som han annars varit sparsam med. En professor, Bertram von Ohler, får Nobelpriset i medicin. Han är en gammal man med gamla synder på sitt samvete. Att just han får priset ses inte med blida ögon i medicinkretsar. Han har också gamla synder i sitt privatliv att stå till svars för. Karsten Haller, trädgårdsmästare, kommer till grannhuset för att arbeta i trädgården. Vi förstår snabbt att han spelar en viktig roll. Det gör också den gamla hushållerskan Agnes, som arbetat i professorns hus i 55 år. Professorn utsätts för hot, och gör en polisanmälan. Parallellt följer vi Ann Lindell ut till Gräsö en sista gång, och möte med Edvard som för många år sedan blev hennes livs kärlek. Temat för berättelsen är gamla synder, svek och skam. För deckarläsaren händer egentligen inte så mycket förrän på slutet, men vägen dit är gripande och vemodig. Kjell Eriksson har en stor berättartalang och förmågan att fånga det som är viktigt i livet, att kunna förmedla stämningar och känslor som går på djupet. Därför kan jag leva mig in i hans gestalter, och känna sorg, trots att detta bara är uppdiktat liv.