En hoppfull berättelse om mänskligt sönderfall

Karin Alvtegen har lämnat både kriminalgenren och de enstaviga titlarna bakom sig - i alla fall i sin senaste roman som för övrigt inte heller börjar på bokstaven S. Alvtegen är den psykologiska laddningens mästarinna. Och just denna laddning finner man även i "En sannolik historia". Men i övrigt liknar den här boken inte alls hennes tidigare. Det här är nämligen en historia där hoppet aldrig överger läsaren, inte ens när det ser som mörkast ut. I vissa avseenden är "En sannolik historia" en förutsägbar dito. Men inte så att det stör. Snarare känns det lite tryggt att ana vartåt det barkar just för att Alvtegen inte väjer för de svåraste och svartaste av mänskliga känslor. Hon blottlägger lidelser som de flesta säkert på ett eller annat sätt har snuddat vid men som man gör sitt yttersta för att förtränga och dölja.Romanens ena huvudkaraktär är Helena som flyttat från Stockholm till ett litet norrländskt samhälle för att uppfylla en dröm. Den består i att driva café och pensionat på en gård där hon som "asfaltsbarn" en gång i tiden fått möjlighet att tillbringa flera minnesvärda somrar. Projektet visar sig dock vara mer slitsamt än hon kunnat ana. På kuppen förlorar hon sin man som inte orkar med mödan, de fördomar som florerar i det lilla samhället och isoleringen från vännerna och det gamla storstadslivet. Dessutom, eller kanske framförallt, glider den truliga tonårsdottern allt längre ifrån henne, både på ett känslomässigt och fysiskt plan.Den andra huvudpersonen är Anders. En rik finansman som med all önskvärd tydlighet får erfara att pengar och lycka knappast är synonymer. Han samlar på unika föremål av olika slag men livet känns ändå smärtsamt, och ekande, tomt. På en raksträcka i Norrland gasar han, släpper ratten och låter ödet bestämma. Naturligtvis vill försynen föra dessa båda såriga själar samman. Men alldeles friktionsfritt går det inte.