Män i allmänhet ska inte ses som motståndare till kvinnor, utan kvinnor ska arbeta tillsammans med männen, sida vid sida, för feminismen. Det anser Helene Bergman. I sin nya bok gör hon upp med dagens feministrörelse och jämför med kvinnokampen under sin egen ungdom på 1970-talet.
Bland annat pekar hon på dagens feminism som hon menar inte förstått hur den fått allt serverat genom det som 70-talets kvinnokamp uppnådde. Till exempel förskoleutbyggnaden och lagändringar som lett till ökad jämställdhet.
Helene Bergman bodde och arbetade i Västervik under drygt två decennier tills hon 2002 flyttade tillbaka till uppväxtens Göteborg. Bland annat arbetade hon på Västerviks-Tidningen och på Radio Kalmar. Där startade hon lokalradions första kvinnoprogram Amanda, och arbetade även för riksradions program Radio Ellen.
Boken är hennes memoarer, från barndomen fram till i dag. Hon berättar öppet om sitt liv, om kärlek, sex och arbete.
Hon föddes i ett borgerligt hem i Göteborg 1946 och började sin journalistkarriär på dåvarande Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Där var hon med om omgörningen till veckotidning 1973, som blev början till slutet för tidningen, och slutade då. Tillsammans med sin andre make flyttade hon till Stockholm, födde en dotter och fortsatte arbetet som journalist. Men det var en tuff arbetsmarknad, till stor del på männens villkor, konstaterar hon.
Efter en skilsmässa möter hon läkaren och kommer snart till Västervik när han fått jobb här på sjukhuset. I Västervik var arbetsmarknaden ännu tuffare för en ung kvinna, hon blir förbisprungen av män på de journalistjobb som finns.
För oss som känner Helene sedan åren i Västervik och känner de miljöer hon berättar om är det naturligtvis en extra intressant bok, utöver den analys av feminismen hon gör, och odysséen i den tid hon beskriver.