I tisdagstidningen skrev Lotta Gometz utförligt om ett fascinerande kulturellt verk som konstnären Hoschang Moschiri givit ut – boken ”På nytt skall jag hälsa solen”. Det här är bara några rader om själva bokupplevelsen.
Hela dikten med den här återgivna första raden ingår i boken och är ett av få bidrag som inte är Hoschangs alldeles egna. Diktens författare är Forugh Farohkzad, en av Irans mest kända 1900-talspoeter. Hon dog 1967, bara 32 årig.
Den diktens ord är centrala i Hoschangs tankevärld. Därför känns valet av boktiteln så äkta: att se sig omkring, fördjupa eftertankarna, drömma sig bort, blicka uppåt.
Begreppet bok lägger jag av från nu. För mig handlar det om ett museum. Man vandrar genom Hoschangs museum genom att vända blad. Från vilket håll som helst!
Ett av mina skäl till museibegreppet är detta:
Flera sidor har bara en bild – ett konstverk, ett foto, en scen - utan någon som helst textkommentar. Det är ju precis så man ofta upplever utställda konstverk. Då handlar det om att titta noga, inte bara snabbt glida förbi. Den uppmaningen i många konstartiklar här i VT har gjort att jag kallats tjatig. Men jag ger inte upp den inställningen och upprepar den inför ”På nytt skall jag hälsa solen”. Vandra varsamt!
Visst ger en ”museipromenad” genom Hoschangs bok flera lätt tolkade bildäventyr. Men ännu fler oväntade, de flesta då från hans ursprungsvärld, Iran, samt enstaka från våra trakter där han idag verkar känna sig hemma. ”Svensk” har han ändå varit sedan 1977.
Det enda jag saknar för egen del är förmågan att kunna läsa och förstå det vackra, persiska skrivspråket. Men även sådant går att uppleva som sköna konstverk.
Så här har Hoschang själv skrivit i en kommentar:
”Detta är ingen självbiografi utan jag har försökt ta pulsen på samtiden, sedd genom mina ögon. Det är korta betraktelser från mitt liv och just eftertankar.”
Viktiga är också hans små scener ur dagens (och gårdagens) liv i Iran. De ger oss läsare andra inblickar än genom de enformiga tv-kommentarer som rinner över oss.
Min egen grundkänsla är denna: aldrig kommer jag att tröttna på att varsamt, lugnt vandra genom Hoschangs ”museibok”. Så innehållsrik, så vacker och överraskande stor är den.