Barndomsskildring med allvar och komik

Radioprofilen Kjell Eriksson, känd från bland annat Morgonpasset och Pippirull i P3, har skrivit uppväxtskildringen Kjell.På omslaget ler en överviktig grabb i mellanstadieåldern försynt mot skolfotografen. Det är åttiotal. Kjell bär pilotglasögon som ser ut att sitta tight runt näsroten. Han har runda kinder, glipa mellan framtänderna och pikétröja under den obligatoriska collegetröjan. På baksidan ser man den vuxna, nu slanka, upplagan av Kjell.Igenkänningsfaktorerna är många för den läsare som själv växt upp på åttiotalet, vilket undertecknad har. Oboy, Skogaholmslimpa, Levis 501, Stenmark och Lill Lindfors utgör given kuliss i Kjells historia. Kjell Eriksson hävdar att alla hus såg exakt likadana ut i kvarteret där han växte upp och att alla fröknar hette Margareta - och de var både småaktiga och okänsliga. Berättarrösten är barnets, sedan tonåringens och slutligen den vuxne mannens. Språket är enkelt och lättläst och berättelsen är både allvarlig, komisk och tragikomisk. Mobbning är vardag för Kjell som är kraftigt överviktig. Efter genomliden skoldag tröstar han sig med limpsmörgåsar i mängder och Oboy. Man känner både ömhet och sympati för barnet Kjell. Men ett problem med boken som jag har svårt att bortse från är att alla - grannar, fröknar och skolkamrater - runt Kjell porträtteras som elaka, oförstående och framförallt endimensionella. Det känns inte riktigt trovärdigt. Berättelsen hade vunnit på om det även fanns några vettiga människor i huvudpersonens omgivning. Det brukar liksom alltid finnas några, eller åtminstone någon ...