Åldrande med eftertanke

Ingeborg och Fabian är ett välbeställt Stockholmspar i 70-årsåldern. Hon är några år äldre än honom. Hon har gjort en klassresa uppåt genom utbildning och blivit advokat. Och det är hon som har försörjt honom, överklasspojken som blev författare, ända tills han får ut arvet efter sin mamma.Klass och åldrande är bokens bärande tema, från början till slut. Och hur vi handskas med detta utifrån olika förutsättningar.Vi möter dem när Ingeborg faller och slår sig illa när hon ska ta ner stjärnan i julgranens topp. När hon kommer hem från sjukhuset ordnar deras dotter Kristina en hemhjälp som ska ta hand om mamman och hjälpa henne med det som är svårt under konvalescenstiden. Fabian känner sig undanträngd och tar en sexveckors restresa till Kanarieöarna för att under tiden få skriva klart sin roman som han arbetat med de senaste fyra åren.Det är egentligen inte några särskilt sympatiska människor vi lär känna, utan ganska gnälliga och självgoda. Deras livshistorier rullas upp för oss när de båda två, på var sitt håll, ser tillbaka på sina liv. Vi följer dem i deras tankar, reaktioner och handlingar.Tillbakablickarna på det radikala 60- och 70-talet sker med genomlysning men utan värderingar. Parets livshistoria är en bild av samhällsutvecklingen efter kriget. Men även om den är förutsägbar blir den aldrig schabloniserad utan rymmer ett eget liv.Jag lyckas aldrig riktigt känna sympati för någon av bokens gestalter, men det behövs förstås inte. Det är en konsekvent och väl genomförd gestaltning av det åldrande paret, med flyende krafter och viss dödsångest, uppgörelse med sina liv och framåtblickande.