"Hunden som vågade drömma" är pendang till Sun-mi Hwangs dundersuccé "Hönan som drömde om att flyga". I dessa sentida fabler känner och tänker och talar djuren lika enkelt som ett barn. Båda böckerna beskriver det krångliga levandet och slutar med en paradisfärd.
Nomocos finstämda illustrationer, som finns i dem båda, har exakt träffat berättelsens ton.
Kanske måste man, som sydkoreanskan Sun-mi Hwang, vara professor i litteraturhistoria för att våga beskriva livet så här enkelt, med dess kärlek, beroende, åldrande, förlust och död. Parallellt tvingar hon oss se hur löjliga och elaka och tanklösa vi också är.
Tufsen, huvudpersonen i "Hunden som vågade drömma", är en liten undanskuffad nyfödd valp i bokens början. Hade inte ägaren, farfar Gaphalsen, sett till att hon fick plats vid mammans spenar, skulle hon ha dött.
Man får följa de två ända in i döden. Farfar bekymrar sig för farmor, där de strävar på för att få sitt fattigliv att gå ihop. Han muttrar över barnen för att de inte hjälper sina gamla föräldrar. Tufsen bankar han på med sin käpp.
Tufsen småhatar gubben men gör allt vad hon i sitt hundliv kan för honom. Ingen av de två kan leva utan den andre.
Tufsen växer upp, tampas med grannhusets katt tills hon vid slutet av deras hund- och kattliv inser vilken vänskap de delar. En odräglig höna med övertro på sig själv tar till sist kål på katten men stryker själv med i bataljen. Katten tigger i dödsögonblicket Tufsen om att tiga om denna nesa.
Tufsen får egna valpar att älska, oroas för och sörja. Dagarna lunkar på. Ingenting händer egentligen. Ändå är varje stund fylld av den sanslösa dramatik som uppstår när ondska bryter in, när det oväntade sker, när sjukdom slår till och när döden kommer.
"Hunden som vågade drömma" är variationer på samma tema som "Hönan som drömde om att flyga". Inget nyskapande alltså. Varför sitter man där då än en gång trollbunden? Jo, för att Sun-mi Whang har ett trollspö som gjuter in liv i berättelsens minsta vrå.