Vincent van Gogh tog sitt liv vid 37 års ålder genom att skjuta sig i magen på ett fält. Eller? Hans sista tid i livet behandlas i den här filmen, som i ett slags deckarmysteriestil försöker reda ut vad som egentligen hände. Utan att erbjuda ett konkret svar presenteras också några nya vinklar.
Detaljrikedomen i varenda ruta är imponerande, och tanken på att filmen är skapad av 65 000 olika målningar är nästan svindlande. Det känns verkligen som att filmskaparna har blåst liv i traditionellt måleri när handlingen sköljer fram. Känslan är som att stå på ett konstmuseum och se motiven börja röra sig. Det blir såklart en hel del fransk landsbygd, solrosor och stjärnbeströdda natthimlar. Ansikten och miljöer upplöses och förstärks genom magiska penseldrag och i handlingen förekommer givetvis ett avskuret öra och en hjärtskärande barndom.
Skådespelarna – som modeller till de animerade figurerna syns bland andra Saoirse Ronan, Douglas Booth och Chris O’Dowd – känns inledningsvis lite kantiga men smälter till slut in i animationen, tack vare så kallad motion capture-teknik, där deras ansiktsuttryck och rörelser har fångats upp framför en greenscreen och sedan överförts med hjälp av mer jordnära konst. Oljemålningarna i sin tur har en textur som påminner om van Goghs egen impressionistiska stil, där användningen av färger och ljus är mycket intensiv och uttrycksfull.
”Loving Vincent” kan säkerligen avnjutas av både van Gogh-fans och en nischad publik som gillar avancerade animerade filmer. Frågan är dock om den här metoden egentligen inte hade gjort sig bättre i kortare form, utan press på sig att förutom skönhet också leverera en story. Det visuella uttrycket ställer sig liksom i vägen för berättelsen, som reduceras till en nödvändig röd tråd i en odyssé genom 120 av van Goghs mest kända verk. Men ansträngningen måste hyllas. (TT)