En naturlag lika stark som dragningskraften är att det alltid – alltid – går att hitta ännu en vinkel god nog för ett andra världskrigsdrama. Denna vecka är det ett norskt trauma, och en nästan mytologiskt laddad rojalistisk högtidsstund, som avhandlas. Och det i kanske inte nyskapande men ändå kompetenta händer.
I en spännande inledning sänker en kaxig norsk general det tyska krigsskeppet Blücher, på väg in på norsk mark. Det blir ett slags ursäkt för Hitler att börja ta över landet, stad efter stad medan regeringen, kungen och hans familj hastigt får fly från Oslo. Kungens val kokar så småningom ned i att antingen ge Norge till Hitler utan bråk. Eller att bjuda på (i grunden naturligtvis utsiktslöst) motstånd.
Historien innehåller också ett intressant porträtt av en tysk diplomat (Karl Markovics), som förgäves försöker hålla den diplomatiska fanan högt. Den kuppande Vidkun Quisling dyker naturligtvis också upp i handlingen men introduceras aldrig i bild. En ung soldat vid frontlinjen, med en tydlig kanonmatsstämpel i pannan, dyker också upp.
Det blir en välspelad lektion i både historia och moral. En nervig kamera och lagom pampig musik skapar inledande förvirring och växande rädsla på ett mycket realistiskt sätt när det tyska angreppet startar. Kungen (Jesper Christensen) och hans familj, inklusive kronprinsparet Olav (Anders Baasmo Christiansen) och svenskfödda Märtha (Tuva Novotny) och deras barn (bland annat nuvarande kung Harald V) tvingas fly gång på gång. Kungen och kronprinsen har lite olika syn på hur deras relation till regeringen borde se ut. Den gamles sätt att göra sin plikt och hålla på en enad front i stället för att, som sonen, hävda sin rätt att säga "vad var det vi sa" när politikerna inte har förstått allvaret i det tyska hotet, känns mycket värdigt. Till och med för en republikan tydliggörs plötsligt vikten av enande symboler i tider av kris. (TT)