1940 invaderades Frankrike av nazister som omringade 400 000 britter och fransmän på stranden Dunkerque. "Slaget vid Dunkerque" var en evakuering och i slutändan en förlust för de allierade, något vi inte är bortskämda med att se på film.
Christopher Nolan har undvikit de flesta krigsfilmklichéer som hyllar den vinnande sidans "ära" och "broderskap". I stället balanserar han stridsscenernas gnistrande vackra vyer med krigets panik på ett imponerande sätt. Den överväldigande attacken visar snarare hur snabbt allianser kan brytas i desperata stunder och hur paranoian leder till att unga liv offras utan syfte.
Vi följer tre berättelser: Soldaten Tommy (Fionn Whitehead) som är fast på stranden och söker kreativa vägar därifrån. Piloten Farrier (Tom Hardy) som kämpar i luften mot tyska stridsplan och en fattig bensintank. Samt grabben Alex (Harry Styles), som är fast till sjöss med sin pappa och kompis som del av de frivilliga civila som korsat kanalen från England för att rädda strandade soldater.
Publiken får en uppslukande åktur genom krigets kompakta helvete, men det vore löjligt att låtsas som att "Dunkirk" ger några insikter bortom det visuellt drabbande. Rollfigurerna är utbytbara, replikerna lättglömda och känslospektrat begränsat till koncentrerad rädsla.
Men Christopher Nolans pretentioner funkar bäst när de begränsas till rent hantverk. De gånger han undersökt filosofiska tankar med "Inception" och "Interstellar" (minns ni hur "kärlek är det enda som kan överskrida tid och rum"?) har resultatet varit imponerande för ögat men skrattretande för hjärnan.
Med "Dunkirk" lyckas Nolan koncentrera sin icke-linjära berättarstil för att visa hur relativ tidsuppfattning är i krig. Episoden uppe i luften utspelar sig bara under en timme, jämfört med den dagslånga plågan på stranden. Ändå kan vi följa alla parallellt och se hur deras öden överlappar varandra utan att förlora fokus från det påtagliga nuet.
"Dunkirk" är filmad med 70 millimeters IMAX-kameror, vilket ger filmen ett stort, brett och maxat format. Tillsammans med Quentin Tarantino har Christopher Nolan fortsatt sitt korståg för att bevara det otympliga och dyra 70-millimetersformatet, men det har varit värt allt jobb. "Dunkirk" är något av de snyggaste jag sett, eller hört. Hans Zimmers soundtrack är en berättelse i sig och den välproducerade ljudläggningen gör att biografen vibrerar som en jetmotor. (TT)