Steve Jobs – ett slutet system

Applegrundaren. Michael Fassbender spelar Applegrundaren Steve Jobs, som har en komplicerad relation till sin utpekade dotter.

Applegrundaren. Michael Fassbender spelar Applegrundaren Steve Jobs, som har en komplicerad relation till sin utpekade dotter.

Foto: Francois Duhamel

Filmrecension2016-03-10 10:03
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I tre intensiva akter tar sig Danny Boyle an den mestadels osympatiske Apple-grundaren Steve Jobs. Ett annorlunda biografiskt persondrama måste alltid applåderas men den här berättelsen består, likt en tidig Mac, mest av yta och lite innehåll.

Med sin omisskännliga ping-pong-dialog sätter dock Aaron Sorkin tonen för den här filmen mer än vad regissören Danny Boyle ("127 timmar") gör. För fans av den snärtige men på gränsen till utmattande manusmaestron är detta faktum en fest, naturligtvis. Alla talar snabbt och mycket i perfekt konstruerade meningar medan de powergår genom diverse korridorer.

I en rivstart till inledning får vi hänga med bakom kulisserna när Steve Jobs (Michael Fassbender) ska lansera den allra första Macintoshen 1984. Med bara minuter kvar tills ridån går upp jonglerar han sitt ex som hävdar att han är far till hennes barn, besvikelsen över ett uteblivet omslag på prestigetidningen Time, faktumet att demonstrationsexemplaret vägrar att öppna presentationen med att säga "hej" och den tidigare bästisen Steve Wozniak (Seth Rogen) samtidigt som han försöker hitta den perfekta skjortan att möta publiken i. Alltihop genom att luta sig mot klippan och marknadschefen Joanna Hoffman (Kate Winslet). Skådespeleriet är glimrande och av det stoff som resulterar i prisgalenomineringar.

Sedan börjar alltihop om i en ny akt. Tid har passerat och Steve Jobs nya dator Next ska lanseras. Mycket har uppenbarligen hänt sedan sist men Boyle koncentrerar stenhårt dramat till tre nedslag, som alla innehåller exakt samma människor, problematik och hetsiga humör.

I början känns det provocerande att aldrig få chansen att gräva djupare. Men formen vinner i längden. Precis som en Mac är filmen en förförande elegant upplevelse. Sant eller ej, filmens poäng att Steve Jobs fungerade på samma sätt som sin skapelse: Ett eget slutet system, inkompatibelt med alla andra, bankas effektivt in. Och eftersom Aaron Sorkin är en sentimental rackare finns det också tillräckligt mycket hjärta med i bilden för att man ska börja gilla både Steve och filmen om honom.

Drama