Pendling – inte visste jag att det var livet. Samt: Prata aldrig med främlingar. Det är de två största lärdomarna i ”The commuter”, filmen som till en början försöker maskera Liam Neeson till en av oss i den grå massan som masar sig till jobbet dag ut och dag in i kollektivtrafik av ofta tveksam standard.
Michael MacCauley säljer försäkringar och försöker hålla ihop det medelklassliv som finanskrisen slog i spillror för snart ett decennium sedan. Varje dag tar han pendeltåget in till New York City men just den här dagen får han sparken. Detta chockbesked är dock långt ifrån det värsta som kommer att ske i MacCauleys liv innan dagen är slut. På hemvägen slår sig en okänd kvinna ner vid hans säte. Hon konverserar sig fram till ett ”hypotetiskt erbjudande” om att han för pengar ska söka reda på en okänd person på tåget.
Den till synes oskyldiga situationen skiftar såklart snabbt till en rävsax med dödliga förtecken för vår försäkringsagent. Snart börjar kroppar läggas på hög och för att sätta extra press på MacCauley riktas ett hot mot hans familj.
Firma Jaume Collet-Serra och Liam Neeson levererar oftast lätt samhällskritisk, pålitligt smådum men ändå kittlande action (”Unknown”, ”Non-stop”, ”Run all night”), som effektivt parar en livlig kamera med ett slags Cluedo-romantik kring det lilla mysterium som alltid måste lösas under tidspress: Vem ska dö härnäst, vem är det som söks och varför och framförallt vem är det som jävlas med vår hjälte? Ramarna är tydliga och resan in i mål är oftast ganska lustfylld på ett ogenerat b-filmsaktigt sätt. ”The commuter” är inget undantag, även om den tappar fart ungefär halvvägs. Några inledande klumpiga planteringar gör tyvärr mysteriet ganska lättlöst. Men det börjar kännas som en skön tradition att se Liam Neeson kasta av sig sin vanlighetsförklädnad och spöa skiten ur onda motståndare. (TT)