"Skönheten och odjuret" handlar om den unga Belle som blir tillfångatagen av ett hemskt odjur i ett förtrollat slott. Det vilar en förbannelse över slottets invånare, som en gång i tiden var människor men som blivit förvandlade till magiska, levande ting. Endast äkta kärlek kan bryta förbannelsen och klockan tickar.
1991 gjorde den här berättelsen succé i en för den tiden superavancerad animerad musikalversion. 2017 är vi bortskämda med visuella effekter och samma story känns vid första ögonkastet förvånansvärt icke-progressiv. Emma Watsons Belle ska visserligen föreställa lite indie, eftersom hon inte bara besitter den viktiga prinsessegenskapen "vacker". Hon förvirrar också omgivningen i sin lilla provinsiella franska by genom att envist läsa böcker. Men detta är alltså i grunden en saga om hur en fängslad kvinnas uppgift blir att hela en trasig man med sin kärlek.
Här ryms tack och lov även en annan, mer angelägen berättelse. Den om hur inskränkthet, rädsla för det okända och faktaresistens riskerar att utgöra ett hot mot frihet, bildning och kultur. Och Belle blir en symbol för alla kvinnor som bryter upp från sina patriarkala, trista småstäder. När en homosexuell relation anas i slutet av sagan tar Disney faktiskt ett litet, men ändå, kliv i rätt riktning.
Originalets behändiga speltid på en timme och trettio minuter har tyvärr svällt till strax över två timmar. Det är för långt, någonstans finns en övre gräns för hur många musikalnummer med ystra franska bybor man klarar av. Filmens starkaste kort är annars musiken, som redan Oscarsbelönats. Det visar sig att låtarna från den animerade jättesuccén sitter fast förankrade i ens Disney-films-dna och när paradnumren "Beauty and the beast" och "Be our guest" dammas av sprider sig en härlig musikalmagi av bästa sagosort. (TT)