Djurens oförlåtande värld och deras möte med människans grymma natur utforskas i den här nyversionen av Jack Londons klassiska roman. Visst, ”Varghunden” har filmatiserats ”otecknad” redan 1991, men Luxemburg-regissören Alexandre Espigares (som vann en Oscar 2014 för sin animerade kortfilm ”Mr Hublot”) gör en mer trogen tolkning av Londons originalverk. Han berättar historien från varghundens och inte människornas perspektiv.
I stället för att ”disneyfiera” djuret får publiken följa varghunden med namnet Vittand utan några förmänskligande drag. Starkast är också ett parti utan människor som utspelar sig i en snötäckt skog där valpen Vittand och hans mamma försöker överleva vintern tillsammans och mamma som måste försvara sitt barn från ett lodjur.
Filmen utspelar sig dock mest när varghunden vuxit upp. Platsen är Kanada under tiden för guldrushen i Klondike 1890, och Vittand blir snart medveten om människosläktets bästa och sämsta sidor. Han fångas av tjuvar, räddas av en godhjärtad urinvånare, kidnappas igen för att bli gladiator i hundslagsmål och lär känna en snäll sheriff. Det är stötvis spännande. Samtidigt har mycket av den krassa brutaliteten från Londons roman skalats ned eller censurerats för en yngre publik, vilket gör ”Varghunden” lite för snäll för större barn. Det är något av en bortkastad möjlighet att inte visa djurrikets grymheter på ett mer realistiskt sätt när grundmaterialet är så starkt.
För den som vuxit upp med VHS-kasseter av det blodindränkta barnprogrammet ”Silver Fang” (där en akitahund samlar ihop ett gäng hundar för att ta ut brutal hämnd på en ondskefull grizzlybjörn) är ”Varghunden” nästan ”Air bud” i jämförelse.
Netflix har köpt den här nyversionen och även om den funkar på en mindre skärm lämpar sig de mer konstnärliga och dialoglösa partierna bättre för en stor duk. Å andra sidan är den kantiga animationsstilen så dålig på att visa ansiktsuttryck att många människor ser ut som om de hämtats från ett tv-spel från 2003. (TT)