Men när den grekiske absurdisten Yorgos Lanthimos är i farten är givetvis begreppet ”normalt” mycket relativt.
Hans vid det här laget patenterade konstighet, med uttryckslösa märkliga repliker och absurda vändningar, ligger tjock över den här historien, där den unga killen blir ett hot mot Steven och hans familj. I centrum ligger en brännande moralfråga om ansvar och väntar på att bli löst, här med hjälp av en aggressiv öga- för öga-metod, där parets barn råkar illa ut.
Med ett mycket precist foto och en totalt dammfri, färglös scenografi skapas ett stiliserat universum där Lanthimos målar upp en patriarkal ordning och friskt blandar grekisk myt och familjeskräck. Colin Farrell är som skapt för den stela spelstilen medan Nicole Kidman får kämpa lite hårdare för att passa in i den här mycket speciella mallen.
Det är alltid en upplevelse att se en film av Yorgos Lanthimos men utan humor blir han till slut ganska eh, tråkig. Det går säkert att argumentera för att filmen har sina svarta, komiska poänger men då måste man orka leta sig igenom väldigt många förhöjda lager i de fruktansvärda scenarier som gradvis avtäcks.
Det här är väldigt mycket en smaksak, många hyllade ystert filmen vid premiären i Cannes i våras och jämförde den med Kubrick. Men till skillnad från i Lanthimos debut, det mästerligt skruvade familjedramat ”Dogtooth” (2009) och hans dystopiska relationskomedi ”The lobster” (2015) finns ingen originell eller kontroversiell idé att grunda filmen i. Istället blir ”The killing of a sacred deer” en mer förutsägbar film, att snarare beundra än att verkligen tycka om. (TT)