Blake Lively i bikini, med en surfingbräda som enda sällskap på en paradisstrand – kan det bli bättre? Tja, för att det ska bli film av det hela måste det förstås mer till. Och ”The shallows” regissör Jaume Collet-Sera vet precis vad som krävs. Han slänger in ond bråd död i form av den grinigaste vithaj vi har sett på bioduken sedan Steven Spielbergs skräckfilmsklassiker från 70-talet.
Handlingen i ”The shallows” cirklar kring den av sorg drabbade Nancy (Lively), som efter att ha förlorat sin mor i cancer tar paus från läkarstudierna och drar ut i världen för att finna sig själv (eller något sådant). Det gör hon i Mexiko, där hon letar upp en hemlig strand där hennes mamma en gång surfade, med Nancy i magen. Men paradiset bjuder på oväntat besök.
Efterfrågar man trovärdighet missar man poängen med ”The shallows”. Den är inte till för annat än att ingjuta dödsångest i sina åskådare. Så grunna inte på detaljer som att Nancys smartphone har fantastisk täckning mitt i djungeln, eller att hennes nemesis, en vithaj på avvägar, ger sig tusan på att ta kål på henne trots att den redan fixat en val, två andra surfare och ett bortkommet fyllo att mumsa på.
Här består tjusningen i första hand av de vackra miljöerna, Nancys MacGyver-förmågor och, möjligtvis, den outtröttliga energi Collet-Sera lägger på att hitta spännande kameravinklar i vattnet för att maximera vår hajskräck. (Okej, en del av filmen går också ut på att visa Blake Livelys vältränade kropp ur så många perspektiv som möjligt.)
Särskilt spännande blir det aldrig. Överdrifterna är för många, hajen är oförklarligt förbannad och även om dess käftar är respektingivande fattar man ju att den kommer att dra det kortaste strået.
”The shallows” är ännu ett exempel på vår eviga fascination för otäcka odjur i allmänhet och hajar i synnerhet. Vill man se mer av de senare kanske Nicolas Cages kommande andravärldskrigsrulle ”USS Indianapolis”, om den värsta hajattacken i historien, kan ge utdelning. ”The shallows” gör det bara delvis. (TT)