På den franska landsbygden, cirka 1880, bor den rödhåriga och ständigt piruetterande Felicie på ett barnhem. Hon kom dit ungefär samtidigt som bästa kompisen Arthur och de har lovat varandra att en dag rymma därifrån tillsammans. Dagen kommer så äntligen och vips befinner sig duon i det romantiska och ständigt magiska Paris, där Eiffeltornet är halvfärdigt och alla möjligheter till ett nytt liv ligger inom räckhåll.
Felicie vill bli dansare på den stora Operan och med lite tur och lite skicklighet kommer hon bakom scenen och får en glimt av den prima ballerinan som tränar på stora scenen. Hon blir som förhäxad av musiken och stämningen, som liksom ödesmättat strömmar emot henne.
Mirakulöst nog lyckas Felicie, via en snäll och lite mystisk städerska och ett intagningsbrev som hon lägger beslag på, få en plats på Operans balettskola med chansen att få dansa en liten roll i den kommande uppsättningen. Samtidigt tampas Victor med sina uppfinningar och sina uppblossande känslor för Felicie, speciellt när han får konkurrens av en rysk balettpojke med vackra kindben.
Felicies 1800-talslook, med trasig kjol, byts snabbt ut mot ett par korta jeansshorts (!) och istället för Tjajkovskij spelas snart nutida popmusik, vilket initialt känns lite märkligt men sannolikt tilltalar den unga målgruppen.
Den här historien uppfinner varken hjulet eller grundläggande barnfilmsläxor om hierarkier och vikten av att jobba hårt för att nå sina drömmars mål på nytt. Men animationen är av hög klass och balettscenerna – speciellt en djärv och stilfull dansduell – är väldigt tjusiga.
Framförallt är Felicie en rolig och snabbtänkt animerad flickhjälte att stifta bekantskap med för en Elsa- och Anna-älskande generation, som har blivit tillräckligt stora för att uppskatta lite romantik, lite dramatik och några sorgligare sekvenser. (TT)