I pauserna mellan alla megasmarta amerikanska animerade barnfilmer dyker det då och då upp små pärlor som erbjuder en något annorlunda bioupplevelse. I den franska "Milo – månvaktaren" är dialogen måhända inte blixtrande skarp och det strösslas inte med populärkulturella skämt för att roa även den vuxna delen av publiken. I stället bjuds det på ett mycket gulligt och fantasifullt äventyr som vilar säkert på visuella kvaliteter.
Solen och månen står för balansen i världen och de har var sin pålitlig väktare som garanterar att harmonin upprätthålls. Efter flera 100 år i tjänst är det så dags för nya förmågor att ta vid. Den kaxige Sohone är utvald som solens nye väktare men när det är dags för månen att få sin nya tjänare blir det oväntat den lilla faunen Milo som får uppdraget. Till sin hjälp har han små gulliga varelser som bäst kan beskrivas som en korsning mellan spindlar och bomullstussar.
Kaos utbryter såklart när de nya, alltför gröna väktarna ska försöka utföra sina uppgifter. Vips har den fruktansvärde Necross och hans två hejdukar (varav den ena roligt nog verkar genomgå en identitetskris och tvivla på sina förmågor som ond demon) stulit solen. Milo, Sohone och vaxflickan Glim tvingas ned i underjorden för att ställa allt tillrätta – och de växer så småningom med uppgiften.
Framförallt befinner de sig i en animerad miljö som är ovanligt vacker. Det blir nästan en 3D-effekt, utan att man behöver några glasögon.
Det är dock inte riktigt godkänt att 2017 producera en barnfilm med en enda kvinnlig figur i ett hav av manliga – där ligger fransmännen inte i framkant uppenbarligen. Glims mesta uppgift blir också att vara den pålästa, duktiga tjejen som ska heja på när killarna utför sina bragder. I övrigt är "Milo – månvaktaren" en mycket fin film som borde tilltala barn som inte blir för rädda av läskiga ormar som sprider sitt mörka gift in i de mest oskyldiga av varelser. (TT)