Att mycket händer med kroppen och själen i tonåren utgör en stabil grund för riktigt bra ungdomsfilm. Och i japanska Makoto Shinkais händer blir den där främmande känslan för det egna jaget något av det finaste och mest förunderliga man kan se på bio i vår.
På ett ytligt plan låter det fånigt. De två tonåringarna Taki och Mitsuha känner inte varandra, han bor i storstaden Tokyo och hon i en liten håla där hon vantrivs. Men på något vis är de länkade till varandra och i en härligt flummig inledning upplever de varandras vardag när de drömmer. Eller vad det nu är som egentligen händer. Plötsligt har de i alla fall bytt kroppar med varandra, vilket inte bara leder till besvär med de nära och kära, det blir så klart också rent kroppsligt en stor sensation att ha ett nytt kön.
Den till synes småfåniga premissen växer till ett drömskt och spännande äventyr som utspelar sig i både tid och rum. En trevande kärlekshistoria tar fart samtidigt som en apokalyptisk hotbild växer fram. Allt hänger ihop med ett vackert kometregn som visas på olika sätt genom lite filmiskt avancerade hopp fram och tillbaka i tiden.
Historien har drag av svindlande filmer som ”Interstellar” och ”Eternal sunshine of the spotless mind” samtidigt som den också är mycket jordnära. Mitsuha och Taki håller självklart kontakt genom sina mobiler och hon och hennes vänner beklagar sig över tristessen i sin lilla byhåla. Det finns inte ens ett vettigt fik. Samtidigt lever Taki ett stressigt storstadsliv och trånar efter en av servitriserna på sitt extrajobb.
Makoto Shinkai nämns ofta som en arvtagare till mästaren Miyazaki och här har han verkligen lyckats ta det arvet och förnya det genom att blanda vacker animation och nutida tonårsångest. Det är så imponerande hur han på pricken får till den där jobbiga känslan som uppstår när man vaknar ur en intensiv och viktig dröm och förgäves försöker hålla kvar den i minnet. (TT)