Dramakomedi
Regi: Woody Allen
I rollerna: Kristen Stewart, Jesse Eisenberg, Steve Carell
Åldersgräns: Från 15 år
Två unga drömmare lär sig vad som sker när man överlåter åt livet att styra i stället för att själv bestämma vilken väg man vill gå. "Café society" är Woody Allens mest melankoliska film på länge.
Det är så länge sen Woody Allen gjorde en film som överraskade att effekten av "Café society" kan liknas vid att kasta ett köttben åt en svältande hund. Filmen är långt ifrån regissörens bästa, men bjuder på oväntat mycket melankoli och lämnar därför ett bestående avtryck.
Den unge Bobby Dorfman (Jesse Eisenberg) lämnar en kvävande tillvaro som anställd i familjens guldsmedsbutik i New York, och söker lyckan i guldålderns Hollywood på 30-talet. En morbror, Phil (Steve Carell), har etablerat sig där som framgångsrik agent, och med hans halvt villiga hjälp börjar Bobby att navigera sig framåt i den glamorösa filmbranschen.
Mötet med den älskvärda och jordnära Vonnie (Kristen Stewart) får Bobby att ifrågasätta ytligheten i Hollywood och fundera på framtiden. Men Vonnie visar sig vara mindre säker på att de två har en framtid tillsammans.
Med "Café society" tar Woody Allen ett kliv bort från den vimsiga ton hans senaste filmer har präglats av, och för första gången på länge står en förälskelse mellan två jämngamla personer i fokus. Bobby och Vonnie är båda drömmare som flyter med strömmen snarare än tar kommandot över sina liv, på sätt och vis alltför lika för att deras historia ska få ett lyckligt slut.
Det hindrar inte Allen från att krama ut det mesta ur deras tid tillsammans. Parets möten utspelas i underbara västkust- och Hollywoodmiljöer, med 30-talskostymer och frisyrer som smälter in på ett naturligt sätt.
Det finns en okonstlad kemi mellan de utmärkta Eisenberg och Stewart som får en att både tro och tvivla på deras förälskelse, vilket fungerar fint i sammanhanget. Filmens budskap handlar ju i mångt och mycket om att se värdet i att fånga ögonblicket. Här träffar Allen rätt – man lämnar "Café society" med en bitterljuv känsla av att ha sett någonting fint gå förlorat. (TT)