Gammalt filmgods återvinns dagligen i filmfabriken så det är egentligen inte märkligt att det nu är dags för den gamla Robin Williams-hiten ”Jumanji” att dras fram i ljuset för att möta en ny publik. Helt oavsett vilken nivå av pepp man kan känna inför detta faktum går det ganska snabbt för filmen att övertyga om sitt existensberättigande. För det är en småkul, nostalgifylld upplevelse att följa den nya generationen spelare i den här filmen, som effektivt placerar sig i en oförarglig mittfåra där stoffet ogenerat inspirerats av ”Indiana Jones”, ”Breakfast club” och estetiken från moderna datorspel.
Det gamla brädspelet Jumanji dyker också upp i en liten men viktig ouvertyr och visst nickas det även med respekt åt Robin Williams insats. Men i det stora hela är detta en helt fristående fortsättning på det förra speläventyret. De fyra tonåringarna i filmen representerar alla en typisk high school-stereotyp som, efter en olycklig gemensam kvarsittning, sugs in i ett gammalt konsolspel och vips befinner sig på en digital spelplan där enda vägen tillbaka blir att spela färdigt spelet innan klockan slår game over.
De har också blivit utsatta för det förargliga filmiska 1980-talsproblemet med att hamna i en annan kropp än den egna. Vilket i det här fallet betyder att de byter skepnad till en typisk datorspelsstereotyp. Så den ”inbundna pluggisen” blir en Lara Croft-typ och skolans snyggaste tjej blir en manlig kartläsande sidekick. Eftersom den nya personan inte alls överensstämmer med den gamla uppstår dråplighet och lagom påklistrade livsläxor om det inre kontra det yttre samt, givetvis, vikten av att jobba tillsammans.
Filmen hade gärna fått leka ännu mer med sina stereotyper, kroppsproblematiken och datorspelskänslan. Men i slutändan bjuds det på en avslappnat skojig filmupplevelse, som vilar tungt på lyckade insatser från skådepelarna Dwayne Johnson, Jack Black, Kevin Hart och Karen Gillan. (TT)