Dels tack vare Harry Dean Stanton, och dels tack vare ett fascinerande litet sidospår om den bortsprungna landsköldpaddan President Roosevelt.
Ägaren till sköldpaddan spelas av Stantons vän regissören David Lynch, och han sitter i några ljuvliga scener i en bar, som skulle kunna vara hämtad ur ”Twin Peaks”, och berättar om sin relation till denna bortsprungna vän.
I övrigt händer i stort sett följande: Lucky vaknar, dricker kaffe, går en vända till sitt lokala fik, går hem och kollar på tv. När kvällsskiftet tar vid går han till den där baren och hänger med sina också i princip hundraåriga vänner.
Den dagliga rutinen får ett abrupt avbrott när Lucky en dag ramlar ihop framför sin kaffebryggare. Läkaren hittar inget direkt fel. Men Lucky förstår vartåt det barkar.
I ett allt annat än krävande tempo spelas små till synes vardagliga scener upp, där Lucky tänder en cigg, möter en medmänniska och diskuterar religion, filosofi, livet och döden.
Det här hade ju kunnat bli skittråkigt, och nog kunde den debuterande regissören (och skådespelaren) John Carroll Lynch ha dödat några segdragna darlings, men tack vare Harry Dean Stantons utstrålning och sköna närvaro blir det roligt, sorgligt och hemskt att följa hans liksom omedelbart älskvärda gubbstrutt in i mål.
Harry Dean Stantons generation är snart helt borta och vetskapen om att skådespelaren själv avled, vid 91 års ålder, tidigare i höstas ger en existentiell klangbotten åt filmupplevelsen, måhända oförutsedd men starkt bidragande till den förhöjda känsla som omger den. (TT)