Filmen är baserad på en verklig historia, ”åtminstone nästan” medges det i förtexterna, och den allmänt livsglade Abdul hänger snart med överallt. Den här alliansen oroar i stort sett alla, inklusive kronprins Bertie, och Abdul kallas snart ”the brown Mr Brown” av en särskilt snipig medlem av hovet.
Det anspelar på drottningens relation med John Brown, något som även skildrats i John Maddens ”Hennes majestät Mrs Brown” (1997), där den deppiga drottningen – även då spelad av Judi Dench – fick ny livslust i mötet med tjänaren mr Brown.
I den här filmens bästa scener läser drottningen lusen av sina så kallade vänner inom hovet och det är lika ljuvligt som en välfylld afternoon tea-bricka att uppleva Dench i högfrom. Abduls landsman, sursmurfen Mohammed, bidrar också med humor och välbehövligt sanningssägande i en film som i övrigt inte verkar vilja störa sin egen mysighet med lite äkta komplikationer.
Det är tydligt att Stephen Frears så gärna vill agna ”Victoria & Abdul” som charmigt Oscarsbete och pressar in den i ett ”oväntad vänskap”-fack, ett sådant som Oscarsakademin gärna vittjar i jakt på lämpliga nomineringar.
Problemet är att ”vänskapen” förblir så outredd i filmen. Abdul säger saker som ”Livet är som en matta” och lär den sympatiskt intresserade drottningen urdu. Men det är helt oklart vad han egentligen tycker om England som kolonialmakt. Eller om människan Viktoria.
Hans carpe diem-livsfilosofi för honom förvisso mycket långt i den kungliga hierarkin. Men om man kräver mer av en rollfigur än att hans inre kan hängas upp i en behändig ordspråksskylt på väggen så lämnar den här filmen en del i övrigt att önska. (TT)