Redan musiken som inleder filmen – härligt knastrig 20-talsjazz – ger en vink om att detta är en skapelse signerad Woody Allen.
Platsen är franska rivieran. Det är 20-tal och det är sommar.
Det unga mediet Sophie (Emma Stone) har fullt upp med att charma och dupera den brittiska överklassen som semestrar här. Det är knappast några småpengar hon drar in på detta vis.
Magikern Wei Ling Soo, till vardags kallad Stanley, trollbinder massorna som illusionist. Privat är han (för övrigt spelad av Colin Firth) dock en riktigt osympatisk prick. Stanley är ilsken, otrevlig och avig i största allmänhet mot de flesta i sin omgivning – utom mot ett fåtal särskilt utvalda.
Nu blir han inbjuden till rivieran av en nära vän som hoppas att Stanley, i egenskap av magiker och skeptiker, ska kunna avslöja bluffmakerskan Sophie.
Detta ska visa sig vara svårare än Stanley trott. Och något minst sagt märkligt händer. Är den ilskne och depressive Stanley möjligen på väg att omvärdera sin världsbild? Är han på väg att bli lycklig rent av? Ja, det är frågan.
Jag minns en scen från en dokumentär om Woody Allen som jag såg för några år sedan.
Allen visade en stor låda full med lappar och anteckningar – alltsammans rörde filmidéer.
Jag har en känsla av att han nu, så här på ålderns höst, utan urskillning försöker förverkliga så många som möjligt av de där idéerna. Han nära nog spottar ju ur sig filmer. Man skulle faktiskt önska att han kunde hejda sig lite grand. För filmerna varierar markant i kvalitet.
"Magic in the moonlight" hör inte till toppskiktet i Woody Allens produktion. Men för den sakens skull är det ingen dålig film. Allen gör inga dåliga filmer.
Visuellt är "Magic in the moonlight" en skön upplevelse. Miljöerna är vackra, människorna är vackra, kläderna är vackra, bilarna är vackra ...
Däremot finns inte mycket till magi mellan de båda huvudrollskaraktärerna, trollkarlen Stanley och det unga mediet Sophie.
Men det här är trots allt en ganska rolig film om mänskligt tvivel och mänsklig längtan. Den existentialistiska ångesten är ett ständigt återkommande tema för Allen. Nästan alltid blir den komiskt gestaltad.
Filmen är sevärd, helt klart. Men den står sig slätt i jämförelse med pärlor som "Annie Hall" (från 1977) och "Blue Jasmine" (från 2013).